Byarna runt Italienska Rivieran


Omväxling förnöjer

Som nämnts tidigare så är det skönt att bege sig upp i bergen ovanför Medelhavet, när värmen blir för påträngande vid havet och det börjar bli tråkigt att bara bada och sola. Dels är vägarna mycket välbyggda och det gör dem fantastiskt roliga att köra. Dock bör ni tillse att ni inte har någon med anlag för bilsjuka i bilen för vägarna är emellanåt rejält krokiga och smala med obefintliga vägräcken på sina håll, helt och hållet beroende på var man befinner sig i bergen. Du får inte bli överraskad om du möter en linjebuss i full karriär nedför, oftast på det smalaste stället så klart och gärna i en serpentinkurva.  Tänk på att trafik på väg nedför alltid har företräde i bergen. Men det gäller att ha is i magen och köra på samma sätt som man gör i Alperna, samma växel nedför som man har haft uppför så att bromsarna inte blir överhettade. Men tycker man om att köra bil som jag gör, så är bergsvägarna optimala att köra på, för koncentrationen måste vara på topp hela tiden.

Bergsbyarna och dess hemligheter
Det är alltid lika spännande att komma upp i bergen och uppleva byarna i bergen ovanför Rivieran för att utforska dem. Det vi har lärt oss är att åker man bil genom byarna så missar man allt som har med byarnas charm att göra, då man måste parkera och börja gå istället. Gå gärna in i närmaste gränd som leder till en annan smal gränd och plötsligt står man mitt på byns torg, som har hur mycket charm som helst, oftast med en mycket vacker kyrka eller katedral vid torget. Oftast är byarna mycket vackra med gammal bebyggelse, och som sagt smala gränder och trappor som leder en runt i ett virrvarr.
Visst kan man uppleva att det kan vara slitet på sina ställen, men det är en del av charmen då byarna på sina håll härstammar från medeltiden, och har förändrats mycket litet exteriört. Människorna är vänliga, samtidigt som de är lite nyfikna på vilka vi kan vara som besöker deras by. Den stora skillnaden med att komma upp i bergsbyarna, är att alla hälsar artigt på varandra, även oss som tillfälliga besökare. Därför gäller det att besvara deras hälsning med ett “Buongiorno” eller på eftermiddagen med ett “Buonasera” och ett leende.

Övergivna hus
För det mesta möts man av överraskningar i form av övergivna hus eller någon form av anläggningar, som när vi var nordost om Rivieran och besökte bergsbyarna ovanför Savona. När vi kom till en liten bergsby som heter Serra de Pamparato, så möts vi av ett helt fantastiskt hus som när man närmade sig, visade stå tomt och hade stått tomt under lång tid. Det är sorgligt att finna denna typ av storslagna hus som i all sin forna prakt bara står där och sakta förfaller. Alla dess exteriöra detaljer både i fasad, fönster och dörrar gör att det måste ha kostat en förmögenhet att bygga 1925, vilket är husets byggnadsår. Tänk om man hade renoverat detta hus och kanske öppnat ett B&B i det, visst hade det varit fantastiskt.

Historik bakom Il Palazzo i Serra de Pamparato
I sommar (2013) var vi uppe i Serra de Pamparato igen, då vi inte har kunnat släppa detta fantastiskt vackra hus sedan vi var nere förra året. Nu hade kommunen satt upp ett rött plaststaket runt hela huset, men det som var intressant var att det satt två äldre män i busskuren bredvid huset. Eva, min fru som talar italienska som en infödd, frågade dessa gentlemän om huset historia. En av dem berättade om huset, som började på 1920-talets början då en maffiaboss slog sig ned i byn. Han byggde detta hus, som i folkmun kallas Il Palazzo, och det stod färdigt 1925. Dock var han mycket elak och utnyttjade byinvånarna så mycket han kunde, och såg till att de som inte följde hans minsta lilla vink, bestraffades hårt. Detta pågick fram till 2:dra världskrigets slut, då partisanerna tvingade ut maffiabossen från sitt hus, och de tog över det som högkvarter. 1946 lämnades huset åt sitt öde, och ingen vet egentligen vad som hände den rättmätiga ägaren, maffiabossen.

Ny ägare
Huset stod sedan tomt till in på 1960-talet då en man från Savona köpte det och skulle renovera detsamma, men hamnade på obestånd och nu lämnades detta vackra hus återigen åt sitt öde.  Representanter från kyrkan i byn och kommunen började diskutera vad de skulle göra med huset, men kom inte överens vilket gjorde att huset blev alltjämt stående öde. Efter att de representanter från kommunen och kyrkan som haft häftiga diskussioner genom åren om huset, gått i pension och sedermera avlidit, föll huset återigen i glömska och står alltjämt och förfaller. Huset är kulturminnesmärkt, så exteriört får det inte förändras, men interiört står det fritt att förändra som man vill. Det gäller bara att finna släktingar till den som är rättmätig ägare, vilket kan vara svårt enligt vår berättare. Dock ser byborna det som en hämnd på maffiabossen, att se hans en gång så vackra hus förfalla allt eftersom åren går.

Övergiven skidanläggning
När vi lämnade Pamparato och körde ungefär 15 kilometer norrut, passerade vi en skidanläggning (extern länk) i Saint Grée i kommunen Viola, som vid närmare kontroll stod tom och säkerligen stått tom under många år. Om det är beroende på klimatförändringar eller andra orsaker att den var lämnad till sitt öde, det vet vi inte. Men anläggningen var stor, med rulltrappor, inomhuspooler och en hel del hotellrum, och nu stod den där och förföll i all glömska. Som svensk är man inte van att hitta anläggningar eller hus av dessa storlekar som bara lämnas åt sitt öde, utan här hemma säljs det vidare och drivs av någon annan innehavare.

Negativ befolkningsutveckling
Men i Italien verkar det som om bergsbyarna är lämnade åt sitt öde, med många äldre invånare där de yngre generationerna troligtvis flyttat in till storstäderna för att utbilda sig och skaffa sig bättre jobb än byarna har kunnat erbjuda. Det är tyvärr väldigt tydligt i bergen att det är de äldre samt eventuella turister som köper enstaka lägenhet eller hus, för även prisnivån är en helt annan än längre ned mot kusten. Tittar man i befolkningsstatistiken för enskilda byar (här Pamparato), ser man att den är stadigt sjunkande och det innebär att det dör mer gamla än det föds barn, vilket ger en negativ befolkningstillväxt i de flesta bergsbyar. Det är tråkigt att inse att Italiens byar som inte ligger vid turiststråken, sakta men säkert dör ut. De enda som kan ändra den trenden, det är vi turister som kan befolka byarna igen. Vad Italien hade behövt är en “Grön våg” som vi hade i Sverige under sjuttio- och åttiotalet, där folk flyttade ifrån storstäderna och ut på landet.

 

Välkommen att skriva en kommentar